silverskeden

Och Timbuktu slår ju aldrig fel!
Simone är grymm!!!

Hola bandola!

Undrar ni hur jag mår idag? Idag mår jag ganska bra! Har haft fullt upp de senaste dagarna och i sorgens tider är det jävligt viktigt att man hittar på saker att göra! Sitt inte hemma och glo.. eller lyssna på ballader (Och kollar förlovningsbilder). Sånt är inte bra för själen! Jag tar livet av mig själv då!

Därför har exempelvis Helena hållt mig sysselsatt i ett par dagar. Igår var jag ledig och Helena och jag åkte runt och fixade campingutstyrsel till våran mini trip i helgen. Det var tält, öl, dricka, mat, sovsäckar, liggunderlag etc som skulle fixas. Vi hann även med och kolla på en lägenhet på Herrhagen. Hade första tjing men tackade nej. För psykadeliskt badrum för min smak, ingen balkong heller för den delen. Ska kolla på en annan på söndag med öppen spis.. låter lite trevligare! Då kan jag sitta där och lyssna på ballader och kolla på förlovningsko....  och mysa med hunden! Hoppas jag får den!!

Tack föresten Helena för att du har ställt upp så mycket! Kört mig hit och dit, hämtat det och allmänt löst mina små bekymmer som känns enormt svåra fast dom i verkligheten är rätt små. Hon fixar utan att jag ens ber om det! Antar att jag får bli hennes butler eller nanny en vacker dag!

Imorgon slutar jag klockan tre. Då strax därefter hämtar Helena mig (igen), sen syrran sen in till stan och hämta Martins syster Julia. Sedan bär det av till Uddevalla för att gå på A-Bombers (50-tals festival). Rockabilly och pinuppor gäller för helgen :P har fixat fin fina utstyrseln.. eller inte. Vad har man ens på sig då? Nå väl så länge det inte regnar klarar jag mig väl på någe vis!

Har äntligen fått shoppingfrossa igen! Var ett tag sen jag ens var sugen på att köpa skor.. (Då är det något fel på Linda!).
Så har inshoppat 2 nya jackor, ett par skor, fyra linnen och en massa campingsaker, men de sista var rätt tråkigt iofs!

Nu lyser solstrålarna in genom fönstret, jag antar att efter regn kommer solsken!

Låten nedan betyder oerhört mycket för mig! Den innebar vändpunkten i mitt liv!

Samma känsla har jag i kroppen.

Du Bara försvann..

Samma ångest som att jag vore mördaren.

Eller gjorde vi ett självmord?

Vi har blivit som "dom".

Alla är jätte nyfikna nu..

de gottar sig i andras olyckor.

Jag kollar mig i spegeln varje morgon och säger samma mening: Efter detta är jag superstark!
Sen kollar jag ner i handfatet och tänker.. men vägen är lång!

Tyvärr blir inte livet som man tänkt sig...
Man väljer sin egen lycka...
Varför gör de så fruktansvärt ont att inte välja den lättaste vägen?
Vad har jag gjort för fel? Varför väljer jag fel vägar?

Har haft många jobbiga berg som jag bestigit genom åren. Som liten har man fått gått själv och letat och letat.
Trasig i själen och knappt stående har jag ändå funnit vägen upp till toppen.
Men nu har jag mött det största berget. och jag tror att jag kommer dö av syrebrist på vägen.

Jag faller bakåt och ingen tar emot mig. Inte ens dom närmaste.
Vem kan förstå mig?

Jag var halv när jag gav upp, i hoppet om att bli hel...
Men hittar inga strån som hjälper mig upp. Jag kämpar. Jag lider. Det är tungt.
Blodig om händerna o hjärtat
Med saltsmak mot mina läppar av tårarna som ständigt droppar mot min kind.

Det gör så ont, så fruktansvärt ont!

Ja, det må jag säga! Åt många håll!

Men det har väl hänt två stora saker den senaste tiden

1. Martin fick jobbet i Sunne. Han blir biträdande verksamhetschef över ett privatägt behandlingshem samt enhetschef över två avdelningar, ssg 100%. Jag vart rå avundsjuk och kunde inte riktigt förmå mig själv att bli glad. Har längtat efter nått eget utvecklande så länge att jag nästan gav upp där ett tag.. hoppet om jobb alltså :P

2. Förut ringde andre enhetschefen från min praktikplats. Hon och socialchefen undrade om jag var intresserad av ett vikariat som enhetchef på 50% som startar i oktober och fram till slutet av 2010.... Ja, ni behöver ju inte ens gissa vad jag svarade!!!!!