På vacklande ben

  1. Går hon i mörkret.

    Hon bär på sin väska. Den är packad med nödvändigheter för de närmaste dagarna, plus ett par skolböcker.

    Håret är slarvigt uppsatt i en klipa, jackan ligger tungt på axlarna och böckernas tyngd skaver mot axeln.

    Det är kallt och hennes andetag syns i mörkret. Fullmånen lyser upp vägen. Hon stoppar ner handen i fickan och

    tar upp en cigarette. Hon ångrar den innan hon hunnit tända på men väljer att fortsätta som hon tänkt.

    Första halsblosset skaver i halsen och hostan gör sig påmind "Jag borde verkligen sluta" tänker hon.

    Världen känns stor och tom samtidigt som den är så annorlund nu mot förut. Även om hon träffar 80% mer folk

    nu än hon gjorde på en vecka förr känns det väldigt tomt. Inget som ligger framför henne och väntar, inget som

    hon kan se. Framtiden har alltid varit hennes fiende då den aldrig vill visa sig. När den tidigare var "nära"

    var det fortfarande jobbig men nu känns den oändligt långt borta. "Om du fick välja att spola tillbaka

          tiden två år eller fram tiden två år, vad skulle du då välja?" frågar hon den som visste. Svaret blev

          tillbaka två, för att framtiden känns läskig. Svaret instämmer hon på till vis del. Att inte veta är väldigt

          läskigt! Är det därför destruktiva par inte gör slut för att man är så rädd för hur det skall bli, ovissheten?

          Idag ringde en kollega. Han berättade för henne hur stark han tyckte att hon var, som trots allt hade gått

          så mycket fortfarande stod kvar. "Du är faktiskt den starkaste kvinnan jag har mött". Orden var inte obek-

          anta, hon hade hört dom förr. Men höll hon med? Linan är ganska tunn. Det finns bara en person som kan

          hjälpa till att få den att bli tjockare.





Att min hjärtevän har dött har tagit mig så hårt!
Jag är trött!!


RSS 2.0